Jag börjar med en bild på Kim, för att jag älskar honom.

Mina intentioner med det plötsliga skrivandet är inga. Jag hade bara tänkt vara ännu en sådan där blottad och utsatt bloggtjej. Fast medans jag sitter och skiver just denna mening ber jag till gud och djävulen att ingen själ jag känner någonsin ska få lägga ögonen på denna sida.

 

Just idag kände jag mig kanske mer ensam än vad jag brukar göra. Men jag vet inte riktigt vad det innebär att ha många personer att hålla kära, och klart är det jag själv som valt att vara ensam. Jag kan vara stolt över mig själv som klarar av att hålla emot den där jobbiga ytligheten som jag så avskyr, ändå är det största jag avskyr att vara så innerligt ensam som jag så oftast är så jag bara vill krypa in i ett skal och aldrig återvända. 

 

Det det händer att jag läser sådana liknande inlägg och jag tänker att det kanske finns en människa där ute som verkligen fungerar på samma sätt som jag gör. Fast dessa inlägg tenderar att alltid sluta med att säga vilken tur de har som kan lägga över lasten på sina underbara vänner. Jag blir modlös.

 

Men jag vill inte ge sken av att jag är en tragisk varelse. En del egenskaper har jag. Fast dem kan vi analysera en annan gång.